trasigspegelbild

Medecineringar hitochdit. Plus en del intoxer som senaste tiden tagit väldigt hårt på min fysiska hälsa. Jag nekas en kvinnli psykolog och bearbetning - alltså utan självdestruktivt beteende med innntoxer+alkohol och att bli inlagd på psyket. Och hur ska jag lyckas med det? jag kan inte trolla, när det blir för mycket och allt tungt som har hänt blir ohanterbart så ser jag inget alternativ - jag vill bara slippa verkligheten och mig själv. Hur ska jag någonsin kunna leva ett "normalt" liv i ett halvår och då är jag ju inte behov utav den hjälpen längre i så fall, om det vore så enkelt. Allt är så sjukt - min läkare på psykiatriska akutmottagningen sa ; Jag får verkligen een Lisbet Salab´nder - känsla av allt det här... Och det är precis vad det är. Föröveren döms och får sin vård på ett korrekt sätt, inte sant? Men offret då, har man som offer ingen sådan rättighet att få traumabearbetning om man ber om det?

Detta samhället är så sjukt!

Jag har en stor tung sten i mitt bröst. Jag vill egentligen bara gråta, få ur mig alla känslor och min sorg, det kanske är fel ord men det kan jämnföras med sorg på ett sätt. Tomheten man bär men ändå med en riktigt tung sten inom sig. Kan man radera och gå vidare? Går det att glömma det som plågar en år ut och år in? Jag vill inte elta eller så men det är för mig otroligt svårt att bara stryka ett streck över det som varit. Ibland blir jag nästan stum, jag finner inga ord och jag stänger av mina känslor. För ibland gör det för ont. 

Jag vill inte minnas att han tvingade mig att "slicka ren" hans bak, ibland klarar jag inte av att stoppa något i munnen ens, för jag får sådana flashbacks och bara äcklas utav mig själv. En annan sak jag försöker trycka undan var när han satte sig gränsle över mitt ansikte när jag låg fastspänd med armar och ben, på rygg, i sängen. Han ville spruta mig i munnen, han lyckades inte då jag försökte böja undan mitt huvud åt sidan, han sprutade då ner hela mitt ansikte istället. Det går inte glömma, jag minns så väl min panik och ångest. Jag försökte se till att någon hörde mig, men han höll bara för min mun. Jag lyckades inte. Jag kände mig totalt maktlös och hjälplös. Där låg jag i sängen fastspänd och så jävla äckligt ned kladdad!! Jag mår näst intill illa utav att skriva om detta men jag måste få ur mig skiten. Jag tror det är viktigt att jag får sätta ord på allt och försöka bearbeta det som hänt. Även fast jag fortfarande har mycket insatser och hjälp ifrån öppenvården, så känns inte det tillräckligt. Jag menar, senast jag var en fara för mitt liv var i början utav sommaren då jag hamnade i respirator. Har jag ens kommit någon vart i min bearbetning? Sälvklart så är det ju en del i bearbetningen att få bakslag och försöka få någon slas upprättelse men är jag beredd att ge det ett försök? Jag har ju ingen aning om ifall det kommer bli bättre. För jag menar, varför ska man kämpa i onödan?

Jag försöker trots allt att se det ifrån ett positivt perspektiv. Jag har gjort vad jag har kunnat och mer än vad jag trodde att jag skulle klara av. Jag var delaktig i rättegången, jag försökte berätta allt så gott jag kunde även fast jag har gjort allt för att slippa minnas. Det var fruktansvärt svårt att hantera lla känslor och minnen när jag behövde börja gräva i det förflutna. Samtidigt så ville jag göra det för de andra tjejernas skull, för att "stödja" det som de också utsatts för. Även fast jag aldrig har träffat någon utav dem så hjälper jag ju båda de andra tjejerna och mig själv som råkat ut för denna människa.

Jag tvivlade mycket på mig själv innan rättegången. De hade ju lagt ner utredningen 2007 så det kändes som att jag ändå inte blev tagen på allvar, så jag visste inte om jag skulle våga, speciellt inte när det handlade om en som hade haft en sådan position som han hade haft tidigare. Vem skulle tro på en omhändertagen tjej, istället för en polischef som uppfattades som en sådan otroligt omtänksam och god människa som verkligen jobbade för kvinnors rättigheter? Jag förvånas inte utav att Svenska befolkningen har trott så gott om honom. Det är oftast välklädda män som har en stilig fasad utåt som bär på sådana här "hemligheter". Det är i alla fall min uppfattning och som jag har lärt mig under alla dessa år. Egentligen kan man inte lita på någon. 

Jag har läst en del åsikter om prostitution. Det gör mig upprörd, för de som tycker att prostitution är helt upp till individen själv. Dem tror jag inte har en aning om vad det är för anledning till att många unga tjejer "väljer" detta. Oftast så har det att göra med drogmissbruk. Att prostituera sig är enda sättet att få ihop snabba pengar utan att den prostituerade själv begår något brott. Då man inte har förmågan och är kapabel till att jobba som en vanlig "Svensson", så gör många detta. Vissa kan säkert göra det efter att ha varit med om ett sexuellt övergrepp och därmed avsky sin kropp och sig själv, att de bara vill plåga sig själv och vara självdestruktiv på något sätt. Det kan bero på att man känner sig så fruktansvärt smutsig och inte känner sig värd mer än så. Jag förstår inte hur man kan tro att en 14årig flickka vill ha sex med en 60årig gubbe! Det är väl ändå rätt logiskt att en sådan ung person inte vill ha sex med någon som är jämngammal te.x. som ens morfar! Jag tror att varje prostituerad har en förklaring till det hela och att det egentligen inte är ett dugg lockande. Det är väl torsken som har makten över den prostituerade om den prostituerade gör det för att endast få pengar till droger? Jag vet en torsk som köpte sex av två omyndiga tjejer, då dem var på rymmen ifrån en psykiatrisk avdelning och båda tjejerna hade gips på armarna för att de hade skurit sig så pass djupt så att de var tvugna att opereras båda två. Är det att ha ett samvete som torsk och göra det för "tjejernas bästa", men att de i själva verket endast gjorde det för att sedan kunna köpa droger, är det rätt utav torsken? Dessutom så drack de två tjejerna och tog tabletter innan för att därefter slippa minnas alltsammans. Jag tycker det är vidrigt! Hur fungerar vissa män egentligen? Har de inga gränser och känslor?

Idag sändes dokumentären om Göran Lindbergs dubbelliv. Det var otroligt jobbigt att lyssna på den. Jag ångrar inte att jag valde att vara delaktig och Intervljuvas utav Jesper Hour. Det kändes som att jag fick fram en viss del av mina tankar och känslor. Sedan är jag såklart lite orolig över att någon olämplig lägger ihop ett-plus-ett, jag vill inte att jag ska bli sedd som "tjejen som blev utsatt för Göran Lindberg". Därför väljer jag att endast mina närmaste ska ha kännedom angående detta. Att höra i dokumentären att de hade kunnat indentifiera honom redan 2007 gör mig arg men samtidigt inte förvånad. Jag är lättad över att min del i rättegången är över. Självklart så är det fortfarande en påfrestning och process i sig när domen inte har "vunnit laga kraft". Att han fick en dom och blev fälld i Södertörns Tingsrätten är självklart en stor del i detta för mig. Jag kan ändå inte gå en hel dag utan att påminnas och kastas in i mina hemska minnen som jag bär på. En sak som är otroligt tuff, är att vara ute i det verkliga livet och hamna i situationer där människor börjar att disskutera sexuella övergrepp och specifika uppmärksammade brott, värst utav allt Lindberg-fallet. Då tänker jag ofta de skulle bara veta... När andra runt omkring mig kommer in på sådana här samtalsämnen så får jag en känsla utav att allt lyser igenom mig, att folk förstår och ser på mig att jag är en utav offren i Lindberg-fallet. Trots att jag försöker se totalt nollställd ut så stelnar jag till inombords, för att jag slungas tillbaka till natten i slutet av Januari, jag får sådan ångest även de gånger det inte handlar om Polischefen. Jag klarar näst intill inte av att befinna mig i dessa situationerna, det blir så otroligt laddat inombords.

Jag borde känna mig stolt över att jag gick in i rättegångssalen och mötte mannen som förstörde mitt liv totalt. Det är svårt att vara rakryggad, men jag försöker verkligen stå på mig även fast det är väldigt svårt. När jag får mina självmordstankar så försöker jag tänka han ska fan i mig inte lyckas förstöra mer än vad han redan har gjort. Fast jag vet att jag kan verka starkare och vilja vara starkare än vad jag egentligen känner att jag är. Inuti så känner jag mig otroligt liten och trasig men jag tror att man faktiskt kan lyckas att vända sina tankar, genom att åtminstone försöka peppa och tro på sig själv.

Jag känner mig söndertrasad, som att jag aldrig kommer kunna bli hel men jag vet att det kommer förändras bara man ger sig f*n på att klara dett och ta sig igenom det tunga och mörka i livet. Kvällarna är värst, jag kan fortfarande ligga och vrida och vända på mig för att jag känner sådant obehag i kroppen. Jag känner mig äcklig, smutsig och märkt för resten av livet. Det är detsamma som alla mina ärr på armar och ben. Dessa kommer aldrig att försvinna av sig själv, det bästa för en själv är att acceptera. Kan man acceptera att någon spänt fast, slagit, kvävt ens "rop på hjälp", sprutat sperma i ansiktet och delvis munnen, uträttat sina behov och fantasier som resulterat i att jag blivit trasig inombords? Jag kan känna ett stort ekande tomrum i min själ, samtidigt som det känns som att mitt bröst är fyllt utav tunga stenar och något som klöser, biter och river i mitt bröst. Hur kan allt kännas så tomt men ändå så tungt och smärtsamt på samma gång? 

När jag läser i tidningarna 17-årig tjej utsatt för grov våldtäkt, Göran Lindberg hit och Polischef dit, så känns det inte som att det är mig det handlar om. Jag har ännu inte förstått hur uppmärksammat detta är. Jag vill nog inte riktigt förstå. Det är nog ett försvar för att orka, genom att försöka stöta ifrån sig det.