Tårarna fryser till is.
Jag har en stor tung sten i mitt bröst. Jag vill egentligen bara gråta, få ur mig alla känslor och min sorg, det kanske är fel ord men det kan jämnföras med sorg på ett sätt. Tomheten man bär men ändå med en riktigt tung sten inom sig. Kan man radera och gå vidare? Går det att glömma det som plågar en år ut och år in? Jag vill inte elta eller så men det är för mig otroligt svårt att bara stryka ett streck över det som varit. Ibland blir jag nästan stum, jag finner inga ord och jag stänger av mina känslor. För ibland gör det för ont.
Jag vill inte minnas att han tvingade mig att "slicka ren" hans bak, ibland klarar jag inte av att stoppa något i munnen ens, för jag får sådana flashbacks och bara äcklas utav mig själv. En annan sak jag försöker trycka undan var när han satte sig gränsle över mitt ansikte när jag låg fastspänd med armar och ben, på rygg, i sängen. Han ville spruta mig i munnen, han lyckades inte då jag försökte böja undan mitt huvud åt sidan, han sprutade då ner hela mitt ansikte istället. Det går inte glömma, jag minns så väl min panik och ångest. Jag försökte se till att någon hörde mig, men han höll bara för min mun. Jag lyckades inte. Jag kände mig totalt maktlös och hjälplös. Där låg jag i sängen fastspänd och så jävla äckligt ned kladdad!! Jag mår näst intill illa utav att skriva om detta men jag måste få ur mig skiten. Jag tror det är viktigt att jag får sätta ord på allt och försöka bearbeta det som hänt. Även fast jag fortfarande har mycket insatser och hjälp ifrån öppenvården, så känns inte det tillräckligt. Jag menar, senast jag var en fara för mitt liv var i början utav sommaren då jag hamnade i respirator. Har jag ens kommit någon vart i min bearbetning? Sälvklart så är det ju en del i bearbetningen att få bakslag och försöka få någon slas upprättelse men är jag beredd att ge det ett försök? Jag har ju ingen aning om ifall det kommer bli bättre. För jag menar, varför ska man kämpa i onödan?
Jag försöker trots allt att se det ifrån ett positivt perspektiv. Jag har gjort vad jag har kunnat och mer än vad jag trodde att jag skulle klara av. Jag var delaktig i rättegången, jag försökte berätta allt så gott jag kunde även fast jag har gjort allt för att slippa minnas. Det var fruktansvärt svårt att hantera lla känslor och minnen när jag behövde börja gräva i det förflutna. Samtidigt så ville jag göra det för de andra tjejernas skull, för att "stödja" det som de också utsatts för. Även fast jag aldrig har träffat någon utav dem så hjälper jag ju båda de andra tjejerna och mig själv som råkat ut för denna människa.
Jag tvivlade mycket på mig själv innan rättegången. De hade ju lagt ner utredningen 2007 så det kändes som att jag ändå inte blev tagen på allvar, så jag visste inte om jag skulle våga, speciellt inte när det handlade om en som hade haft en sådan position som han hade haft tidigare. Vem skulle tro på en omhändertagen tjej, istället för en polischef som uppfattades som en sådan otroligt omtänksam och god människa som verkligen jobbade för kvinnors rättigheter? Jag förvånas inte utav att Svenska befolkningen har trott så gott om honom. Det är oftast välklädda män som har en stilig fasad utåt som bär på sådana här "hemligheter". Det är i alla fall min uppfattning och som jag har lärt mig under alla dessa år. Egentligen kan man inte lita på någon.
Jag har läst en del åsikter om prostitution. Det gör mig upprörd, för de som tycker att prostitution är helt upp till individen själv. Dem tror jag inte har en aning om vad det är för anledning till att många unga tjejer "väljer" detta. Oftast så har det att göra med drogmissbruk. Att prostituera sig är enda sättet att få ihop snabba pengar utan att den prostituerade själv begår något brott. Då man inte har förmågan och är kapabel till att jobba som en vanlig "Svensson", så gör många detta. Vissa kan säkert göra det efter att ha varit med om ett sexuellt övergrepp och därmed avsky sin kropp och sig själv, att de bara vill plåga sig själv och vara självdestruktiv på något sätt. Det kan bero på att man känner sig så fruktansvärt smutsig och inte känner sig värd mer än så. Jag förstår inte hur man kan tro att en 14årig flickka vill ha sex med en 60årig gubbe! Det är väl ändå rätt logiskt att en sådan ung person inte vill ha sex med någon som är jämngammal te.x. som ens morfar! Jag tror att varje prostituerad har en förklaring till det hela och att det egentligen inte är ett dugg lockande. Det är väl torsken som har makten över den prostituerade om den prostituerade gör det för att endast få pengar till droger? Jag vet en torsk som köpte sex av två omyndiga tjejer, då dem var på rymmen ifrån en psykiatrisk avdelning och båda tjejerna hade gips på armarna för att de hade skurit sig så pass djupt så att de var tvugna att opereras båda två. Är det att ha ett samvete som torsk och göra det för "tjejernas bästa", men att de i själva verket endast gjorde det för att sedan kunna köpa droger, är det rätt utav torsken? Dessutom så drack de två tjejerna och tog tabletter innan för att därefter slippa minnas alltsammans. Jag tycker det är vidrigt! Hur fungerar vissa män egentligen? Har de inga gränser och känslor?
Jag vill inte minnas att han tvingade mig att "slicka ren" hans bak, ibland klarar jag inte av att stoppa något i munnen ens, för jag får sådana flashbacks och bara äcklas utav mig själv. En annan sak jag försöker trycka undan var när han satte sig gränsle över mitt ansikte när jag låg fastspänd med armar och ben, på rygg, i sängen. Han ville spruta mig i munnen, han lyckades inte då jag försökte böja undan mitt huvud åt sidan, han sprutade då ner hela mitt ansikte istället. Det går inte glömma, jag minns så väl min panik och ångest. Jag försökte se till att någon hörde mig, men han höll bara för min mun. Jag lyckades inte. Jag kände mig totalt maktlös och hjälplös. Där låg jag i sängen fastspänd och så jävla äckligt ned kladdad!! Jag mår näst intill illa utav att skriva om detta men jag måste få ur mig skiten. Jag tror det är viktigt att jag får sätta ord på allt och försöka bearbeta det som hänt. Även fast jag fortfarande har mycket insatser och hjälp ifrån öppenvården, så känns inte det tillräckligt. Jag menar, senast jag var en fara för mitt liv var i början utav sommaren då jag hamnade i respirator. Har jag ens kommit någon vart i min bearbetning? Sälvklart så är det ju en del i bearbetningen att få bakslag och försöka få någon slas upprättelse men är jag beredd att ge det ett försök? Jag har ju ingen aning om ifall det kommer bli bättre. För jag menar, varför ska man kämpa i onödan?
Jag försöker trots allt att se det ifrån ett positivt perspektiv. Jag har gjort vad jag har kunnat och mer än vad jag trodde att jag skulle klara av. Jag var delaktig i rättegången, jag försökte berätta allt så gott jag kunde även fast jag har gjort allt för att slippa minnas. Det var fruktansvärt svårt att hantera lla känslor och minnen när jag behövde börja gräva i det förflutna. Samtidigt så ville jag göra det för de andra tjejernas skull, för att "stödja" det som de också utsatts för. Även fast jag aldrig har träffat någon utav dem så hjälper jag ju båda de andra tjejerna och mig själv som råkat ut för denna människa.
Jag tvivlade mycket på mig själv innan rättegången. De hade ju lagt ner utredningen 2007 så det kändes som att jag ändå inte blev tagen på allvar, så jag visste inte om jag skulle våga, speciellt inte när det handlade om en som hade haft en sådan position som han hade haft tidigare. Vem skulle tro på en omhändertagen tjej, istället för en polischef som uppfattades som en sådan otroligt omtänksam och god människa som verkligen jobbade för kvinnors rättigheter? Jag förvånas inte utav att Svenska befolkningen har trott så gott om honom. Det är oftast välklädda män som har en stilig fasad utåt som bär på sådana här "hemligheter". Det är i alla fall min uppfattning och som jag har lärt mig under alla dessa år. Egentligen kan man inte lita på någon.
Jag har läst en del åsikter om prostitution. Det gör mig upprörd, för de som tycker att prostitution är helt upp till individen själv. Dem tror jag inte har en aning om vad det är för anledning till att många unga tjejer "väljer" detta. Oftast så har det att göra med drogmissbruk. Att prostituera sig är enda sättet att få ihop snabba pengar utan att den prostituerade själv begår något brott. Då man inte har förmågan och är kapabel till att jobba som en vanlig "Svensson", så gör många detta. Vissa kan säkert göra det efter att ha varit med om ett sexuellt övergrepp och därmed avsky sin kropp och sig själv, att de bara vill plåga sig själv och vara självdestruktiv på något sätt. Det kan bero på att man känner sig så fruktansvärt smutsig och inte känner sig värd mer än så. Jag förstår inte hur man kan tro att en 14årig flickka vill ha sex med en 60årig gubbe! Det är väl ändå rätt logiskt att en sådan ung person inte vill ha sex med någon som är jämngammal te.x. som ens morfar! Jag tror att varje prostituerad har en förklaring till det hela och att det egentligen inte är ett dugg lockande. Det är väl torsken som har makten över den prostituerade om den prostituerade gör det för att endast få pengar till droger? Jag vet en torsk som köpte sex av två omyndiga tjejer, då dem var på rymmen ifrån en psykiatrisk avdelning och båda tjejerna hade gips på armarna för att de hade skurit sig så pass djupt så att de var tvugna att opereras båda två. Är det att ha ett samvete som torsk och göra det för "tjejernas bästa", men att de i själva verket endast gjorde det för att sedan kunna köpa droger, är det rätt utav torsken? Dessutom så drack de två tjejerna och tog tabletter innan för att därefter slippa minnas alltsammans. Jag tycker det är vidrigt! Hur fungerar vissa män egentligen? Har de inga gränser och känslor?
Kommentarer
Trackback
