trasigspegelbild

Idag sändes dokumentären om Göran Lindbergs dubbelliv. Det var otroligt jobbigt att lyssna på den. Jag ångrar inte att jag valde att vara delaktig och Intervljuvas utav Jesper Hour. Det kändes som att jag fick fram en viss del av mina tankar och känslor. Sedan är jag såklart lite orolig över att någon olämplig lägger ihop ett-plus-ett, jag vill inte att jag ska bli sedd som "tjejen som blev utsatt för Göran Lindberg". Därför väljer jag att endast mina närmaste ska ha kännedom angående detta. Att höra i dokumentären att de hade kunnat indentifiera honom redan 2007 gör mig arg men samtidigt inte förvånad. Jag är lättad över att min del i rättegången är över. Självklart så är det fortfarande en påfrestning och process i sig när domen inte har "vunnit laga kraft". Att han fick en dom och blev fälld i Södertörns Tingsrätten är självklart en stor del i detta för mig. Jag kan ändå inte gå en hel dag utan att påminnas och kastas in i mina hemska minnen som jag bär på. En sak som är otroligt tuff, är att vara ute i det verkliga livet och hamna i situationer där människor börjar att disskutera sexuella övergrepp och specifika uppmärksammade brott, värst utav allt Lindberg-fallet. Då tänker jag ofta de skulle bara veta... När andra runt omkring mig kommer in på sådana här samtalsämnen så får jag en känsla utav att allt lyser igenom mig, att folk förstår och ser på mig att jag är en utav offren i Lindberg-fallet. Trots att jag försöker se totalt nollställd ut så stelnar jag till inombords, för att jag slungas tillbaka till natten i slutet av Januari, jag får sådan ångest även de gånger det inte handlar om Polischefen. Jag klarar näst intill inte av att befinna mig i dessa situationerna, det blir så otroligt laddat inombords.

Jag borde känna mig stolt över att jag gick in i rättegångssalen och mötte mannen som förstörde mitt liv totalt. Det är svårt att vara rakryggad, men jag försöker verkligen stå på mig även fast det är väldigt svårt. När jag får mina självmordstankar så försöker jag tänka han ska fan i mig inte lyckas förstöra mer än vad han redan har gjort. Fast jag vet att jag kan verka starkare och vilja vara starkare än vad jag egentligen känner att jag är. Inuti så känner jag mig otroligt liten och trasig men jag tror att man faktiskt kan lyckas att vända sina tankar, genom att åtminstone försöka peppa och tro på sig själv.

Jag känner mig söndertrasad, som att jag aldrig kommer kunna bli hel men jag vet att det kommer förändras bara man ger sig f*n på att klara dett och ta sig igenom det tunga och mörka i livet. Kvällarna är värst, jag kan fortfarande ligga och vrida och vända på mig för att jag känner sådant obehag i kroppen. Jag känner mig äcklig, smutsig och märkt för resten av livet. Det är detsamma som alla mina ärr på armar och ben. Dessa kommer aldrig att försvinna av sig själv, det bästa för en själv är att acceptera. Kan man acceptera att någon spänt fast, slagit, kvävt ens "rop på hjälp", sprutat sperma i ansiktet och delvis munnen, uträttat sina behov och fantasier som resulterat i att jag blivit trasig inombords? Jag kan känna ett stort ekande tomrum i min själ, samtidigt som det känns som att mitt bröst är fyllt utav tunga stenar och något som klöser, biter och river i mitt bröst. Hur kan allt kännas så tomt men ändå så tungt och smärtsamt på samma gång? 

När jag läser i tidningarna 17-årig tjej utsatt för grov våldtäkt, Göran Lindberg hit och Polischef dit, så känns det inte som att det är mig det handlar om. Jag har ännu inte förstått hur uppmärksammat detta är. Jag vill nog inte riktigt förstå. Det är nog ett försvar för att orka, genom att försöka stöta ifrån sig det.